Bakgrund

Sommaren 2008 fick jag frågan av en skogsägare om inte hundar kunde hitta dessa eländiga granbarkborrar. Där föddes idén och jag började ta reda på så mycket jag kunde om dessa skadeinsekter.

Projektstart
Via Södra fick jag feromoner som används i fällor att testa på. Dessutom fick jag genom dem kontakt med professor Fredrik Schlyter på Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) i Alnarp.På SLU tyckte man att det var ett spännande projekt och jag fick, förutom ännu mer kunskap om granbarkborrarna, helt rena ämnen att träna mina hundar på.

Feromoner
Under vintern 2008-2009 har mina hundar lärt sig hur de dogftsignaler (feromoner), som granbarkborrarna använder för att kommunicera med varandra när de anfaller ett nytt träd, luktar. Egentligen letar vi alltså inte efter granbarkborrar, vi lokaliserar dem genom att tjuvlyssna på deras kommunikation.

Fältförsök
Våren och sommaren 2009 har vi förmånen att få vara med på SLU:s fältförsök om granbarkborrar. Jag och min hund är ett av flera experiment man ska genomföra och vår del går ut på att se om hundar kan hitta granar som är nyligen angripna av granbarkborrar. Vi ska också ta reda på hur långt avstånd hunden kan känna doften av ett nyangripet träd och vi ska jämföra hundens sökmönster med insekternas.

Skarpt läge
Genom Christian Schiebe på SLU fick vi kontakt med Anton Holmström på Skogsstyrelsen i Växjö som har hjälpt oss att hitta lämpliga naturreservat att testa och träna hundarna i skarpt läge.

Helgen 25-26 april 2009 steg temperaturen och granbarkborrarna påbörjade sin första svärmning. Från att ha tränat hundarna på syntetiska dofter går vi nu över till att träna i skogsområden där det garanterat finns nyangripna granar. Redan på söndagen hittade hunden Meja de första granarna som var attackerade av granbarkborrar på riktigt!

Mer info om Granbarkborren